När vi i samband med restaurering av ett av förmaken på Wirums Säteri i Småland hittade den första flagan av tapeten ”Förmaket”, trodde vi att vi fyndat en riktig 1700-talstapet. Det diagonalrutiga mönstret med en liten blomkvist i varje ruta andas nämligen mycket typisk rokoko. Den flammiga grå limfärgsbottnen ger därtill en otvetydig känsla av handtryck. Allt i vår 1700-talsteori stämde – ända tills vi hittade flaga nummer två och såg att mönstret var tryckt på cellulosapapper och inte på papper av tyglump, som det borde ha varit om det varit äkta 1700-tal. Tapetpapperet visade sig dessutom vara gjord på rulle, inte på hopklistrade pappersark, på 1700-talsvis. Idag vet vi bättre. ”Förmaket” är en tapet från omkring 1860, men av en lågmäld, elegant diagonalmönstrad typ som alltså blev populär redan 100 år tidigare – och alltjämt är en av tapettryckarkonstens favoritmönster. Det som skiljer Gysinges tapet från andra nytryck är det ojämna, hantverksmässiga intrycket och den skiftande bottenfärgen. Tidig maskintryckarkonst, skulle man kunna definiera tapeten som.

Tryckt papperstapet i mörkgrå nyans med ett klasssisk smårutigt mönster i engelskt rött och gråvitt. Tryckt på traditionellt sätt i gamla valsar, en färg i taget. Ej förklistrad. Rak mönsterpassning. Mycket god ljushärdighet och avtorkningsbar. Tapeterna sätts kant i kant eller med trådkant. Kantskuren.

Just den här tapeten har från början suttit på väggarna i ett gårdskontor på Wirums säteri i Småland och dateringen bör ligga runt 1880. Det kan vara befogat att påpeka att tapeten suttit på väggarna, för småmönstrade tapeter hamnade inte sällan även i taket i det murriga, överdekorerade interiörerna vid 1800-talets slut. Som tapet på väggar i enkla torp, eller rum som farstu, kök och kammare är ”Gårdskontoret” en oslagbar stämningsskapare tillsammans med vitt brädtak, skurgolv och ganska mörka snickerier.

Tapethistoria. Först under den senare delen av 1800-talet blev tapeter var mans egendom. Fattiga familjer köpte då ofta tunna tapeter i enfärgstryck till sina väggar, så kallade 25-örestapeter. Rika familjer med stora hus och lägenheter kunde istället excellera med mängder av mönster och färger i sina rum. Men det som verkligen skiljde fattig från rik var i första hand inte mönstren, de var nämligen ganska lika från slott till koja, utan antalet tryckfärger. Ju fler kulörer, desto dyrare tapet var regeln. Och samma regel gäller faktiskt än idag.

Under det sena 1800-talet uppkom samtidigt en tydlig rangordning mellan olika tapetmönster. I fina rum som matsal och salong hamnade de stormönstrade tapeterna i många färgnyanser, till och med i guld. I enkla utrymmen som kök och hall kom istället de småmönstrade tapeterna in. 

Gården Lars-Daniels i Järvsö, är en typisk hälsingegård från 1800-talets första hälft; två våningar, timmer, rödfärgad, många fönster med gröna handblåsta glasrutor, dekorerad brokvist… Huvudbyggnaden har till stora delar stått orörd sedan den byggdes. Genom att den under 1900-talet mest använts som mobiliseringslager för militären har det heller inte funnits någon anledning att renovera den. ”Storkammaren” är ett av de mest välbevarade rummen i huset och därifrån kommer denna schablontapet. Tiden är runt 1840. Tapeten är på allmogevis en stilblandning; Först ett av 1700-talets favoritmönster – glest spridda blombukter mot enfärgad bakgrund, men här kombinerat med ett skirt, spetsliknande medaljongmönster av den typ som kom med nyrokokon först hundra år senare. Det är det här som är så intressant med allmogens inredningskonst, ofta ogenerade stilkombinationer, ofta ”extra allt” men som slutprodukt ändå varken vulgärt eller smaklöst. Den balansgången var allmogemålarna mästare på. Ett annat säkert stilgrepp är att schablontapeterna oftast kombineras med en lugn, enfärgad bröstpanel upp till fönsterhöjd, så att rummet, trots stormönstrade tapeter, ändå blev lugnt och välproportionerat.Originaltapeten är målad med limfärg på lumppapper och har varit övertapetserad flera gånger, varför många av de finaste detaljerna i spetsmönstret gått förlorade med tiden. Vid nytryckningen av tapeten har vi varit rädda om just denna patina och valt att inte rekonstruera mönstret till perfektion. Själen i Gysinges tapeter sitter ju överlag i att de just inte är så perfekta.

Tidstypisk tapet från slutet av 1800-talet i dov blå ton med beige botten. Tapeten är en återskapning från ett gammalt tapetfragment med okänt ursprung. Det enkla men detaljrika rutmönstret passar både i äldre hus och i en mer modern miljö. Tapeten finns även i mild grön kulör med beige botten.

Tapeten har rak mönsterpassning och är kantskuren. Tryckt enligt gammal limfärgsteknik på olackat papper. Ett viktigt moment för oss i framtagningen av en ny tapet. En olackad tapet är dock något ömtåligare vid tapetseringsarbetet.

På miljöbilden syns tapeten blå färgställning och dörr målad i en egenblandad kulör av blå och grå linoljefärger.