Tapet Hullebo rosa

Utan bård ansågs det förr i tiden att tapetseringen var oavslutad. Ungefär lika otänkbart som att hänga upp en tavla utan ram. I Sverige nöjde man sig dock oftast med bara en enda bård under taklisten, medan i rika miljöer i utlandet kunde man även få se bårder längs bröstpanelens och golvsockelns kanter och ibland till och med runt dörr- och fönsterfoder.

Före 1900-talet var bårderna inte i samma färg som tapeterna, tvärtom var målet att de skulle särskilja sig och därmed stå ut som en tydlig gräns mot tapeten. En blå bård till en blå tapet fick alltså bara förekomma om den var mycket mörkare eller mycket ljusare blå än tapetens egen färg. Men helst skulle bården till en blå tapet gå i gult, till en rosa skulle den gå i grönt och så vidare.

Denna regel om avvikande färger på tapetbårderna har alltid gällt hos allmogen. Därför hade bönderna oftast en avvikande penselmålad linje som avslutning på sina stänktapeter; svart linje mot ljusgrå tapet, mörkblå linje mot ljusblå och så vidare – eller om man hade råd – en färdigtryckt pappersbård i sprakande kulörer och i helt avvikande mönster. Kontrast var målet.

Gysinges ”Salsbården” kommer från visningshuset Nästgårds i Gysinge och daterar sig till 1880-talet. Det intressanta med bården är inte bara färgställningen, den har säkert tryckts i många fler kulörvarianter än vi har hittat, utan motivet med en klocksträng, ett mycket vanligt dekorelement inom måleriet, träsnideriet och i intarsia på fanérmöbler under gustaviansk tid.

Klocksträngen är en av alla dessa 1700-talsmönster som aldrig någonsin blivit omodernt. Klocksträngen kan man alltså, utan ängslan för stilbrott, använda till alla tapeter i denna katalog, även till de enfärgade. Och ju mer bården bryter mot tapeten, desto genuinare blir känslan.